Alexander Rönndahl menar i en debattartikel att effektavgifter är oundvikliga, men det är inte så enkelt.
Att kapacitet spelar roll i elnäten är självklart. Elnät dimensioneras för att klara hög belastning under vissa timmar. Men frågan är hur kostnaderna för denna kapacitet bör fördelas mellan kunder. Elnätskostnaderna är till en stor del fasta kostnader. Att införa en stor rörlig komponent i en infrastruktur där kostnaderna i huvudsak är fasta är därför inte någon självklar lösning.
Elnätskostnaderna är till en stor del fasta kostnader
Effekttariffer bygger ofta på antagandet att varje kunds individuella effekttopp driver nätkostnader. I praktiken dimensioneras elnäten dock utifrån samtidighetsfaktorer. Alla kunder använder inte sin maximala effekt samtidigt. Om tio hushåll har en teknisk maxeffekt på 10 kW betyder det inte att nätet måste dimensioneras för 100 kilowatt. Dimensioneringen avgörs istället av hur mycket effekt som används samtidigt i systemet. Det innebär att en enskild kunds högsta effektuttag ofta saknar betydelse för nätets investeringsbehov. En effekttopp kan till exempel inträffa mitt i natten när nätet har gott om kapacitet. Att prissätta varje kunds individuella topp riskerar därför att koppla avgiften till fel kostnadsdrivare.
Denna problematik är inte ny. Diskussionen om hur infrastrukturer med stora fasta kostnader bör prissättas har pågått i mer än ett sekel. Redan Frank Ramsey och Marcel Boiteux visade på tidigare delen av 1900-talet att effektiva tariffer måste ta hänsyn till när systemet är ansträngt, inte bara till enskilda användares maximala uttag.
Det finns dessutom en mer praktisk risk i många av de tariffmodeller som diskuterats. Om avgiften baseras på kundens högsta effekt under en månad kan kunder börja flytta last bort från vissa timmar även när dessa timmar inte belastar nätet. Resultatet kan bli att elanvändning flyttas utan att de verkliga flaskhalsarna påverkas. I värsta fall kan nya toppar skapas vid andra tidpunkter.
I värsta fall kan nya toppar skapas vid andra tidpunkter
Ett annat problem är att hushållen ofta möter flera olika prissignaler samtidigt. Spotpriser, fasta nätavgifter och effekttariffer samverkar inte alltid. När signalerna pekar åt olika håll riskerar resultatet att bli passivitet snarare än anpassning. Forskning visar också att komplexa tariffsystem ofta försvagar prissignalens effekt eftersom många användare helt enkelt inte förstår hur de ska reagera.
Den empiriska forskningen ger därför ett mer nyanserat svar än vad som ofta framgår i debatten. Studier av effektbaserade tariffer finner ofta små eller obefintliga effekter på systemets topplaster, och flera analyser pekar på att kundernas individuella toppar inte sammanfaller med de flaskhalsar som driver nätinvesteringar.
Det innebär inte att kapacitetsproblemen i elnäten saknar betydelse. Elektrifieringen kommer att ställa stora krav på infrastrukturen. Men det innebär att lösningen inte är deterministisk. Effekttariffer kan kanske vara ett möjligt verktyg, men de är långt ifrån den enda vägen framåt.
Detta är också slutsatsen i vår nyligen publicerade Energiforskrapport om effektavgifter. Rapporten visar att effekttariffer i bästa fall är ett kompletterande styrmedel, inte en fristående lösning på elsystemets kapacitetsutmaningar. Effekttopparna finns kvar. Men det betyder inte att varje ny tariffmodell automatiskt löser problemet.
