Idag meddelade regeringen att kravet på införande av effektavgifter stoppas. Motiveringen är att modellerna blivit för otydliga, att det skiljer sig för mycket åt mellan elnätsföretagen och att de är för svåra för kunderna att förstå.
Energimarknadsinspektionen (Ei) har nu i uppdrag att upphäva de nuvarande föreskrifterna och ta fram ett nytt förslag till hur effektavgifterna ska utformas. Regeringen har alltså inte övergett tanken på effekttariffer. Den har bara dragit i nödbromsen eftersom modellen blivit förpolitiskt obekväm.
Regeringen har inte övergett tanken på effekttariffer
Det är en avgörande skillnad. För effekttariffen uppstod inte ur tomma intet. Den infördes för att hantera ett verkligt och växande problem: att elnätet belastas hårt när många använder mycket el samtidigt. När topparna blir för höga krävs antingen dyra nätinvesteringar eller ett system som styr konsumtion bort från de mest ansträngda timmarna. Därför har Energimarknadsinspektionen länge drivit linjen att nättariffer ska utformas så att de främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet. Och enligt Ei:s föreskrifter ska effektavgiften baseras både på kundens användning av nätet och den sammanlagda belastningen på nätet.
Just därför är regeringens omsvängning så anmärkningsvärd. Samma regering låg bakom proposition 2022/23:59, som riksdagen antog 2023, och som genomförde delar av EU:s elmarknadsdirektiv i svensk rätt. Den reformen handlade uttryckligen om att stärka efterfrågeflexibilitet, ge elanvändare bättre möjligheter att reagera på prissignaler samt att skapa ett mer effektivt utnyttjande av elsystemet. Det är med andra ord inte seriöst att nu låtsas som att effektrelaterad prissättning plötsligt skulle vara ett främmande påfund som regeringen tvingas skydda hushållen från. Regeringen var själv med och byggde den här utvecklingen.
Regeringen var själv med och byggde den här utvecklingen
Därför är det svårt att beskriva stoppet som något annat än symbolpolitik, åtminstone till stor del.
Regeringen säger inte att grundproblemet är löst. Den säger inte att effektuttaget i nätet saknar betydelse. Den säger inte ens att effektavgifter är en dålig idé. Tvärtom beställer den en ny modell. Det som stoppas är alltså inte principen, utan den politiskt känsliga tillämpningen. Det är klassisk symbolpolitik: markera kraftfullt mot ett impopulärt utfall, utan att kunna eller vilja överge den underliggande logiken.
Samtidigt ska man vara intellektuellt hederlig. Regeringen har rätt i en viktig sak: modellen som vuxit fram har varit dålig. Felet låg inte i ambitionen att styra bort elanvändning från höglasttimmar. Felet låg i att staten lät ett stort antal nätägare utveckla olika tariffmodeller inom ett alltför löst ramverk. Regeringen konstaterar själv att effektavgifterna därmed kommit att skilja sig mycket åt mellan nätföretagen.
Felet låg i att staten lät ett stort antal nätägare utveckla olika tariffmodeller
Ei har samtidigt varit tydlig med att det inte finns något förbud mot effektavgifter när föreskrifterna nu upphävs, utan att det i stället blir de mer generella reglerna i ellagen som gäller. Det illustrerar problemet ganska väl: ett system som är viktigt för elsystemets funktion har gjorts så splittrat att själva styrsignalen riskerar att bli otydligare än den är värd.
Det här är kärnpunkten som politiken nu försöker runda. Problemet var aldrig att man ville styra effektuttag. Problemet var att man gjorde det otydligt, splittrat och svårt att förstå. Och det problemet löser man inte genom att avskaffa ett datum i en föreskrift. Energimarknadsinspektionens föreskrift EIFS 2022:1 satte kravet att alla elnätsföretag skulle införa en effektavgift senast den 1 januari 2027. Nu upphävs den. Men kapacitetsutmaningen, elektrifieringen och behovet av flexibilitet försvinner inte tillsammans med föreskriften.
Kapacitetsutmaningen försvinner inte tillsammans med föreskriften
Det är därför effekttariffen kommer tillbaka, vare sig man vill det eller ej. Staten har i praktiken bara tre vägar framåt. Antingen låter man nätkostnaderna fortsätta stiga mer trubbigt för alla, oavsett när belastningen uppstår. Eller så finansierar man omfattande nätförstärkningar utan att i tillräcklig grad använda prissignaler för att jämna ut lasten. Eller så återkommer man till någon form av effektrelaterad tariff som faktiskt premierar den som använder el smartare. Av dessa tre alternativ är det tredje överlägset mest rationellt. Det är också det enda som ligger i linje med både den tidigare reformen och regeringens nya uppdrag till Ei.
Den rimligaste kompromissen är dessutom ganska lätt att föreställa sig. En nationellt enhetlig modell bör bygga på kundens tre högsta effekttoppar under en månad. Den bör ha tydlig skillnad mellan hög- och låglasttimmar, så att incitamenten faktiskt går att förstå och agera på. Och den bör kombineras med sänkta fasta nätkostnader, exempelvis lägre huvudsäkringsavgift och lägre elöverföringsavgift, så att reformen upplevs som begriplig och legitim snarare än som ännu ett dolt påslag. Regeringen har själv beställt en modell som ska vara transparent, icke-diskriminerande och proportionerlig utifrån kundens storlek och behov. Då är det svårt att se varför Sverige också skulle acceptera fortsatt tariffdjungel.
Det som krävs nu är därför inte mer politisk dramaturgi, utan mindre. Regeringen bör sluta pendla mellan reformiver och reträtt. Den bör erkänna att effekttariffen inte är ett tillfälligt experiment, utan ett uttryck för ett permanent behov i ett mer elektrifierat samhälle. Och den bör ta ansvar för att den modell som till slut införs blir nationellt enhetlig, långsiktig och kombinerad med sänkta fasta avgifter.
För verkligheten bryr sig inte om pressmeddelanden. Effekttopparna finns kvar ändå.