När Energimyndigheten nu efterfrågar förslag för att stärka kompetensförsörjningen inom elektrifiering och kärnkraft utgår diskussionen nästan alltid från samma premiss: att staten behöver göra mer.
Men det finns en annan fråga som förtjänar att ställas. Varför kanaliserar staten omkring fem miljarder kronor per år genom Vinnova och Energimyndigheten för att stimulera forskning, innovation och kompetensutveckling när universitet och högskolor redan har just detta som kärnuppdrag?
Sverige har under de senaste decennierna byggt upp ett omfattande system av innovationsprogram, projektutlysningar, demonstrationsanläggningar, samverkansplattformar och strategiska initiativ. Samtidigt har universiteten blivit allt mer beroende av externfinansiering. Inom teknikområdet kommer mer än 60 procent av forskningsintäkterna från externa finansiärer. Antalet doktorander har minskat och flera strategiskt viktiga kompetensområden rapporterar rekryteringsproblem.
Varför går resurserna via ett kostsamt mellanled?
Utvecklingen väcker en principiell fråga. Om staten vill ha fler elkraftsingenjörer, fler kärntekniska specialister och fler energiforskare, varför går resurserna via myndigheternas kostsamma administrativa mellanled i stället för direkt till de institutioner som utbildar dem?
Riksrevisionens granskningar ger ytterligare skäl att ställa frågan. Myndigheten har pekat på brister i uppföljning, utvärdering och prioritering inom delar av innovationssystemet. Samtidigt är resultaten i universitetens kärnverksamhet betydligt enklare att observera. Vi kan räkna utbildningsplatser, doktorander, professorer och laboratorier. Vi kan följa examensvolymer och forskningsproduktion. För många innovationsprogram är det betydligt svårare att avgöra vad som faktiskt hade hänt utan insatsen.
Det innebär inte att all projektfinansiering saknar värde. Men det innebär att dagens ordning bör motiveras. Bevisbördan borde ligga hos dem som vill behålla ett system där fem miljarder kronor per år passerar genom två myndigheter innan resurserna når forsknings- och utbildningsmiljöerna.
Projektfinansiering saknar inte värde
Energimyndigheten har fått i uppdrag att föreslå hur kompetensförsörjningen ska stärkas. För mig pekar svaret i en ganska uppenbar riktning. När flaskhalsen är kompetens använder staten fortfarande verktyg som är utformade för innovation. Men om problemet är att Sverige saknar människor med rätt kompetens bör resurserna användas för att utbilda fler människor med rätt kompetens.
I dag går omkring fem miljarder kronor per år genom Vinnova och Energimyndigheten till olika projekt, program och innovationssatsningar. Tanken är ofta att dessa insatser på olika sätt ska bidra till kompetensutveckling, innovation och tillväxt. Men kopplingen till kompetensförsörjningen är ofta indirekt och osäker. Om allt fungerar som tänkt kan projekten bidra till bättre kompetensförsörjning någon gång längre fram.
Det är svårt att förstå varför staten väljer denna omväg när den direkta vägen redan finns. Universitet och högskolor utbildar ingenjörer. Universitet och högskolor utbildar doktorander. Universitet och högskolor bygger forskningsmiljöer.
Om målet är fler elkraftsingenjörer och fler kärntekniska specialister framstår det som betydligt mer rationellt att flytta resurser från myndighetsprojekt till forskning och utbildning. Staten behöver inte hitta mer pengar. Staten behöver prioritera annorlunda.
Mats Nilsson, docent i nationalekonomi Södertörns högskola
