Inför valet frågade branschtidningen Tidningen Energi bransch- och intresseorganisationer vilka energifrågor som var viktigast och vad nästa regering borde göra. I en av enkäterna svarade Power Circle, Mobility Sweden, Naturskyddsföreningen, Svenskt Näringsliv och Green Power Sweden.
Det mest slående är inte att organisationerna saknar konkreta förslag. Svenskt Näringsliv diskuterar exempelvis systemansvar och intäktsreglering, medan Green Power Sweden vill reformera det kommunala vetot och styra myndigheterna tydligare. Men diskussionen om spelregler stannar förvånansvärt snabbt. Betydligt mindre sägs om de regler som bestämmer priset på elanvändning, användningen av befintlig nätkapacitet och incitamenten hos den som ansvarar för systemet. Långsiktiga och stabila spelregler är inte ett tillräckligt svar. En dålig regel blir inte bättre av att ligga fast länge.
Vi kan invända att frågan gällde vad nästa regering borde göra och därför naturligt ger politiska önskelistor. Men regeringar bestämmer också skatter, myndighetsuppdrag och stora delar av regelverket. Frågeformatet förklarar alltså inte bort frånvaron av en tydligare diskussion om spelreglerna.
Elskatten är det tydligaste exemplet. Den generella energiskatten på el är 36 öre per kilowattimme 2026. El i industriella tillverkningsprocesser har en kraftigt reducerad skatt på 0,6 öre, så skatten träffar inte all elektrifiering lika. Men för hushåll och stora delar av annan elanvändning beskattas den energibärare som politiken samtidigt vill att vi ska använda mer av.
Mobility Sweden nämner att slopad indexering av elskatten är bra, men skatten finns inte med bland organisationens viktigaste önskemål.
Naturskyddsföreningen är intressant av ett annat skäl. På frågan om vad som är viktigast för elektrifieringen svarar organisationen att fossila bränslen måste bli dyrare. Motiveringen är att sänkta skatter på fossila bränslen gör elektrifieringen mindre attraktiv. Det är ett resonemang om relativpriser, och så långt är logiken enkel. Men samma resonemang borde också leda till frågan varför el beskattas. Elektrifiering blir mer attraktiv både när fossila alternativ blir dyrare och när el blir billigare. Den senare möjligheten diskuteras inte alls i enkätsvaret.
Ännu intressantare är Green Power Sweden. Organisationen har konsekvent drivit frågan om lägre elskatt. I mars föreslog den att skatten skulle sänkas från 36 till 24 öre och därefter mot EU:s miniminivå. I den egna valenkäten var sänkt elskatt ett av fem förslag, och så sent som den 9 september fanns sänkt energiskatt med bland de sju prioriterade förslagen i organisationens startprogram för nästa regering.
Elskatten kommer inte med
Just därför är svaret till Tidningen Energi intressant. När Green Power Sweden där räknar upp vad nästa regering bör göra nämns elektrifieringsmål, tillståndsprocesser, kommunalt veto, myndighetsuppdrag och långsiktiga villkor. Elskatten kommer inte med.
Det betyder inte att Green Power Sweden har övergett frågan. Men det säger något om prioriteringen i just denna diskussion. Trots att organisationen själv ser skatten som ett hinder för elektrifieringen är det mål, tillstånd och myndighetsstyrning som lyfts fram när de viktigaste åtgärderna ska beskrivas.
Den ekonomiskt relevanta frågan borde vara vilka beteenden olika skatter och styrmedel påverkar, och vilka snedvridningar de skapar. Det perspektivet behövs på resten av elsystemet.
Elskatten är bara ett exempel. Samma problem finns i resten av energipolitiken. Vi diskuterar gärna vilka resultat vi vill ha, men betydligt mindre vilka regler och incitament som faktiskt ska leda dit. Nästa gång branschens organisationer presenterar sina energipolitiska önskelistor bör vi därför kräva mer än besked om vad de vill ha. De bör också kunna förklara vilka spelregler som ska få oss dit.
Mats Nilsson, docent i nationalekonomi, Södertörns högskola
