El är en fantastisk möjliggörare! Därför är det bra att vi har ett mål om att öka vår elanvändning. Men jag har länge funderat över vad som ligger till grund för planeringsmålet om 300 terrawattimmar (TWh) till 2045 som riksdagen beslutat om. Motiven kan uppfattas tydliga: vi ska minska utsläppen, stärka konkurrenskraften och säkra välfärden.
Men vad innebär det, och varför blev målet just 300 TWh? Jag undrar också varför politiken har så stort fokus på att möjliggöra den ökade elproduktionen, när det trots allt är ökad elanvändning som är målet.
Varför så stort fokus på den ökade elproduktionen
Att med bibehållen industri och välfärd ersätta den fossila energi vi använder i industri och transportsektor kräver enligt branscherna själva ca 200 TWh. Men vad ska de resterande 100 TWh användas till? Är det just 300 TWh som är "rätt" nivå, varför inte 200 eller 500 TWh? Spelar målnivån någon roll kan man fråga sig.
Jag tror det. Myndigheter och beslutsfattare planerar och möjliggör infrastrukturutbyggnad baserat på målet. Och den som bor nära ett nytt kraftverk, en kraftledning eller en ny industri kan lättare känna acceptans för påverkan på miljö och elpris om den vet vad målet ska möjliggöra – och vad notan kommer landa på.
Görs utbyggnaden för nya arbetstillfällen och skatteintäkter i glesbygd? Eller för ökad självförsörjning av produkter vi i dag importerar. Kanske är det ökade exportintäkter och tekniska genombrott där Sverige kan bli världsledande som eftersträvas. Hur mycket el behövs till vad och hur hög kostnad är samhället berett att bära för investeringarna?
Att fördubbla elsystemet, och samtidigt förnya det som redan finns på plats, kommer att kosta, oavsett vilka kraftslag som byggs. Om kostnaden uppfattas som rimlig är starkt beroende av vad elen ska användas till.
I dag saknas svaren. Det finns ingen strategi och ingen tydlig måttstock för vad som är samhällsmässigt värdefull elanvändning, eller vilken kostnad samhället är berett att bära. Men det innebär inte att det inte sker investeringar. De senaste månaderna har flera så kallade gigacenter aviserats – stora datacenter som ska möta den snabbt växande AI-användningen.
De går fort att bygga och är elprisokänsliga. De tar på många platser över elanvändning som tidigare var tingad för grön industri som är känsligare för politik och elpris och tar längre tid att få på plats.
Grön industri är känsligare och tar längre tid att få på plats
Självklart är ökad autonomi när det gäller serverkapacitet viktigt. Men jag är tveksam till om just snabbhet och betalningsförmåga är urvalskriterier som svenska skattebetalare tycker är rimliga. I slutändan riskerar just de kriterierna istället att leda till snabbt stigande elpriser. Och är det något vi vet så är det att både väljare och politiker reagerar starkt på just det.
Risken är därför en backlash. När elen redan är uppbokad, priserna stiger, fossilberoendet kvarstår och samhällen och befintlig industri samtidigt upplever att de inte kan växa höjs samhällets röster.
Det går naturligtvis att som idag försöka korrigera i efterhand – med nya stöd, nya regler och nya politiska omsvängningar. Men borde vi inte istället börja i rätt ände? Att först sätta strategin genom att väga värdet mot kostnaden.
Borde vi inte börja i rätt ände?
Att se hur många TWh planeringsmålet bör rymma, och att därefter säkerställa att elen först går dit den gör störst samhällsnytta. Inte efter betalningsförmåga – utan efter värde och acceptans.
Här finns det för politikerna en möjlighet att formulera en tydlig framtidsberättelse. En berättelse som människor kan ta till sig, diskutera och känna sig delaktiga i. Om vi tillåter samtalet och tydliggör konsekvenserna kommer vi att landa på rätt målnivå. Oavsett vilken den är tror jag att fokus framåt behöver skifta från hur vi producerar elen till hur vi ska använda den.
Lina Håkansdotter, obunden rådgivare och tidigare hållbarhetschef på Stegra.
