Låt oss börja i en enkel, obestridlig sanning: vi har ett jordklot att leva på och förvalta. Det blir inte större. Vi får inte fler resurser. Samtidigt blir vi fler som ska dela på det vi har.
Fossila resurser är ändliga och nyttiggörandet av förnybara resurser kräver bland annat metaller och mineraler som finns i begränsad mängd. Det enda rimliga sättet att möta framtiden är därför att tänka resurseffektivitet.
När vi använder det vi redan har på ett smartare sätt kan resurserna räcka längre. När det vi nyinvesterar i kan användas av flera, eller på flera olika sätt kan vi både bli fler och utveckla samhället, samtidigt som de onödiga kostnaderna minskar och konkurrenskraft byggs.
På samma sätt stärks vår beredskap när resiliens vägs in i varje investering och
utvecklingsval. Med dessa två perspektiv som utgångspunkt väcks en självklar fråga: Varför fokuserar vi inte betydligt mer på systemperspektivet?
Låt mig ta exemplet bilen och transporterna. Varför äger vi fortfarande våra egna bilar som står parkerade 95 procent av tiden? Delningsekonomin stärker både resurseffektivitet och resiliens. När vi delar resurser lär vi dessutom känna varandra bättre.
Det finns inget starkare civilt försvar än ett samhälle där människor känner gemensamt ansvar och hjälper varandra. Ett annat exempel är elnäten. Varför investerar nätbolagen fortfarande så mycket pengar i att bygga nya nät för utökad kapacitet, när det går att få ut upp emot 50 procent mer kapacitet ur
de som redan finns?
Näten är ett fantastiskt exempel på hur vi kan dela resurser och även
en stor möjlighet för oss konsumenter att bidra till systemets funktion. Men som elnätskostnaden utvecklas nu är det stor risk att fler och fler konsumenter vill dela mindre, och snarare kopplar bort sig och går off-grid.
Vi borde istället investera i system, se till att nya elbilar inte bara laddas fossilfritt, utan också arbetar för systemet och minskar nätinvesteringsbehovet när de står still. För några år sedan talades det mycket om Vehicle-to-Grid, V2G men vad har hänt i verkligheten?
Tekniken finns. Behovet i elsystemet av lagring och stödtjänster är skriande. Ändå är min nya elbil i praktiken fortfarande en envägslösning: den tar el från nätet när jag laddar – men bidrar inte tillbaka när systemet är ansträngt. Varför stöttar inte dess batteri elnätet vid effektbrist?
Varför kan inte grannen använda min lagringskapacitet när solcellerna inte
levererar? Och varför kan inte ett sjukhus tillfälligt få använda den som ett batterilager på parkeringen, i stället för att köpa nya dieselaggregat för att klara strömavbrott?
Visst kan vi köpa nya stationära batterier, men varför inte använda de som finns oanvända i bilen 95 procent av tiden? Varför växer inte systemlösningarna fram snabbare?
Är det vi användare som värnar vår individualism och tvekar inför förändrade beteenden? Är det branscher som hellre vill investera i ny hårdvara och är rädda för att delning innebär minskad intjäningsförmåga och ökad risk för säkerhetsintrång? Eller är det politiken som bär ansvaret genom att inte
utveckla regler och marknadsdesign tillräckligt snabbt?
Troligen är svaret: alla tre. Men vinsten med att tänka system i stället för enbart individuella lösningar är så stor att vi i dessa tider av geopolitiskt kaos inte har råd att låta bli. Låt oss ta med oss den insikten in i 2026.
Lina Håkansdotter, obunden rådgivare och tidigare hållbarhetschef på Stegra.
