Sverige ska elektrifiera industrin, ladda tusentals elbilar och mata hungriga datacenter med stabil effekt. Det grundläggande frågorna om regelverk och lagstiftning som sätter ramen för industri-, nät- och produktionsinvesteringar hanteras ofta på nationell nivå.
Men de som avgör om investeringarna verkligen blir av är kommunerna. Och där är bilden mer kluven än energidebatten brukar medge.
Kommunerna sitter på det kanske viktigaste styrmedlet av alla: marken. Det är kommunalt planmonopol som avgör om en ny industri, ett batterilager eller ett datacenter får plats.
Kommunerna sitter på det kanske viktigaste styrmedlet av alla
Kommunerna har också veto i etableringsprocesserna för såväl vind- som kärnkraft. I praktiken innebär det att en enskild kommuns tjänstemän och politiker kan bromsa eller påskynda investeringar på miljardnivå. Det talas en del om det kommunala vetot.
Men kommunernas övriga makt och nyckelroll talas det ganska lite om.
Utöver marken äger många kommuner också en ansenlig del av den infrastruktur som nya aktörer behöver eller vill kopplas till: elnät, fjärrvärme, vatten och avlopp, ibland gasrör. Här finns en enorm potential till systemtänk och resurseffektivitet.
En aktör som etablerar ett energikrävande tillverkningsföretag eller ett datacenter som producerar spillvärme kan med rätt kravställning smart integreras och öka systemnyttan. Det kommunala energibolaget kan optimera last och effektuttag och omhänderta restvärme. När pusselbitarna passar ihop kan helheten bli bättre och billigare än summan av delarna.
Men det ställer krav på att kommunen faktiskt vill och kan ta rollen som aktiv partner, inte bara tillståndsgivare eller markförsäljare.
Här uppstår friktionen. Kommuner är inte homogena aktörer med en röst och en strategi. De är komplexa organisationer där stadsbyggnadskontoret, energibolaget och kommunledningen ibland drar åt olika håll. Till det kommer en strukturell utmaning: kommunen äger infrastruktur eller bolag vars lönsamhet kan hotas eller gynnas av förändrade flöden.
Kommuner är inte homogena aktörer med en röst och en strategi
Kompetensbristen är en annan realitet. Att förhandla om kapacitetsdelning, systeminvestering och kostnadsallokering med en storföretagsetablering kräver teknisk och ekonomisk djupkunskap som inte alltid finns i kommunens tjänstemannaorganisation. Det är inte heller lätt att veta vilka möjligheter till kravställning det finns i förhandlingen.
De riktigt stora etableringarna, inte minst AI-datacenter eller gröna industrietableringar med gigawatts effektbehov, påverkar hela elsystemet och kräver nationell samordning. Regeringen och Svenska kraftnät är nu på den bollen, men många stora etableringsbeslut har redan fattats. Kommunernas uppdrag är att sköta lokala angelägenheter och bidra till lokal utveckling, inte att se till nationell resurseffektivitet eller systemfunktion. De flesta av de tusen beslut som formar energiomställningen är mindre och kommunala.
Är varken skurkar eller hjältar
Kommunerna är varken skurkar eller hjältar i den här historien. De är komplexa institutioner med verkliga intressekonflikter och ojämna förutsättningar. De är i centrum av omställning och utveckling. Frågan är om rollen ska vara reaktiv eller proaktiv, oinsatt eller välinformerad, defensiv eller samarbetsinriktad. Dessa val görs i kommunfullmäktige, i bolagsstyrelser och på stadsbyggnadskontor runt om i landet – just nu.
I höst är det du som ska göra ditt val, men kom ihåg att det inte bara är till riksdagen du röstar, det kommunala valet är viktigare än du kanske tänkt.
Lina Håkansdotter, obunden rådgivare och tidigare hållbarhetschef på Stegra.
