EU:s energidebatt flyttar äntligen fokus från klimatmoral till elektrisk plånbok. Resultatet är fler åtgärder som stärker hushållens ekonomi. Men de konkreta målen och tidplanen uteblir.
EU sätter gärna systemmål, som att elektricitet ska utgöra 32 procent av all energi år 2030. Men EU missar det uppenbara: att sätta mål för hur mycket snitthushållets ekonomi ska stärkas, exempelvis med 30 000 kronor per år. Inga konkreta vinstkronor eller euro nämns. Det är det som verkligen skulle kunna locka både lokala politiker och myndigheter.
EU missar det uppenbara
EU är duktiga på svepande formuleringar. Lite som en chattbot: EU lyfter gärna problemet med "energy literacy" – hushållens okunskap om sin energiekonomi. Här vill EU se fler lokala rådgivare och folkbildande kampanjer. Men det är en trög omväg, när hushållen inte vill ha elutbildning utan lägre elfakturor.
Viktigare är att planen talar om automatiska tjänster. Teknik är inte längre svaret, utan automatiska appar är vad hushållen behöver för att slippa göra val. Men någon tidplan eller några mål finns inte här. EU blir en klubb för goda idéer i stället för action, som rubriken utlovat i Electrification Action Plan.
EU:s plan gör rätt när den flyttar fokus från elens driftkostnad till hushållens startkostnad. Från köpet till månadskostnaden. Vi vet redan att eldriften ofta är 60-80 procent billigare. Utmaningen är att få hushållen att ta steget och starta. Även om elbilen och solpanelen sparar pengar, så kräver steget ändå en startkassa. Om nu inte el ska bli något bara för rika.
Utmaningen är att få hushållen att ta steget och starta
Här finns redan flera metoder. Det gamla begreppet "social housing", eller socialt stödda bostäder, har använts sedan slutet av 1800-talet. Syftet var att underlätta boendet genom lägre kostnader. Vi hade både barnrikehus och änkehus. Översatt till vår elektriska tid kan det bli social leasing.
Att subventionera hushållens övergång kan därmed vara ett samhällsekonomiskt effektivt sätt att stärka hushållens ekonomi och samtidigt göra hela samhället mer robust.
Genom att kunna långtidshyra bil, solpaneler, laddboxar och värmepumpar kan fler hushåll snabbare sänka sina energikostnader. Det är visserligen mer rationellt att köpa en solpanel än att hyra den, men långt ifrån alla hushåll har möjlighet att finansiera ett sådant köp.
Här är EU:s energiplan onödigt försiktig, otydlig och redan föråldrad. En rad initiativ och företag är redan igång. Ungefär vart femte köp av en ny elbil i Europa kan i dag kopplas till någon form av offentlig subvention.
När det gäller billig leasing av elbil var Frankrike först ut redan 2024. Grekland, Spanien och fler har följt efter. I Sverige infördes i våras ett riktat stöd där hushåll med lägre inkomster kan få upp till cirka 47 000 kronor i elbilsstöd. Det är social leasing, även om ordet inte har använts.
Vi har i Europa även sett olika modeller där hushåll hyr solpaneler, laddboxar och värmepumpar. Ett av de mest framträdande företagen är brittiska Octopus Energy. De kopplar ihop en rad tjänster och utlovar "Zero Bills".
Ett ännu lägre insteg skulle vara leasing
Nästa steg är att EU medger den nya energilogiken: att det kan vara samhällsekonomiskt lönsamt att använda skattepengar till subventioner, eftersom staten senare kan få tillbaka en del av kostnaden genom mer robusta hushåll med lägre energikostnader.
Någon samlad kalkyl för hushållens solpaneler, batterier och hemmets totala elektrifiering presenteras inte heller. Varken i dag eller på lång sikt. EU:s plan blir därför inte mycket action, utan ett ganska glest smörgåsbord för en diskussionsklubb.
Samtidigt protesterar europeiska hushåll mot svag ekonomi och Europas fordonsindustri rasar samman. Att EU inte lyckas koppla ihop de två kriserna till en plan är smått obegripligt.
Claes Hemberg, energiekonom på Nibe
