Det finns en koppling mellan kortare dagar, kyligare väder och vårt intresse för elräkningen. Ganska självklart förvisso; ju kallare det blir, ju mer el använder vi.
Men under 2026 har diskussionen blivit till oro. Det beror på att flera ogynnsamma faktorer samverkar samtidigt, vilket har drivit upp priserna rejält.
En osäker omvärld, svängningar på den europeiska energimarknaden och en växande efterfrågan på el gör kostnaderna svåra att förutse. Enligt en undersökning från Tidningen Energi oroar sig nära fyra av tio villaägare för utvecklingen inför vintern.
Men en sak förbryllar mig. Den del som utgör den största enskilda delen av hushållens elkostnader får märkligt nog inte i närheten av uppmärksamheten som elprisets svängningar. Jag menar såklart energiskatten på el, som inte bara dominerar nätfakturan utan faktiskt går att påverka av politikerna.
En sak förbryllar mig
På elnätsfakturan utgör skatten och momsen ofta mer än hälften av beloppet. Energiskatt, moms och myndighetsavgifter utgör inte mindre än 54 procent av fakturan hos en vanlig villakund, medan distribution, drift, underhåll, och investeringar för att modernisera elnätet utgör resterande 46 procent.
För en vanlig eluppvärmd villa med en årsförbrukning på 20 000 kilowattimmar uppgår energiskatt och moms till omkring 9 000 kronor om året - oavsett om elpriset är högt eller lågt. Det är pengar som alltså inte går till att underhålla, vädersäkra eller bygga ut elnäten, utan direkt till statskassan.
Sedan 2018 är det elnätföretagen som måste fakturera energiskatten för statens räkning. Denna del av det man betalar förbises ofta när kunderna reagerar på sina elnätsfakturor, trots att skatt och moms dominerar fakturan.
Intrycket blir att nätavgiften är dubbelt så stor som den egentligen är, och nätaktörerna får stå till svars för kostnader vi varken beslutar om eller får behålla. Det påverkar förtroendet för elnätsföretagen starkt negativt och gör det nästintill omöjligt att ha en balanserad diskussion om vad det faktiskt kostar att bygga och driva elinfrastruktur.
Men i det större perspektivet motverkar elskatten en utveckling som Sverige är helt beroende av.
Det är en svårbegriplig motsägelse
Vårt land har länge gått i bräschen för klimatomställningen, och vägen dit går i mångt och mycket via elektrifiering. Vi vill att industrin ska ersätta fossila bränslen med el, att bilar och lastbilar ska elektrifieras, att industriföretag ska investera i fossilfri produktion och att hushållen ska välja klimatsmarta alternativ. På så sätt har omställningen blivit liktydig med industriell utveckling, konkurrenskraft, resiliens och totalförsvar. Men med Europas högsta skatter på just el blir effekten att vi motverkar de mål vi själva eftersträvar.
Det är en svårbegriplig motsägelse. EU har gett medlemsdirektiv om att el ska vara den minst beskattade energiformen till följd av dess klimategenskaper. Våra närmsta grannar, Finland och Norge har sänkt energiskatten på el i flera sektorer, och Danmark har sänkt till EU:s miniminivå för att underlätta klimatomställning och konkurrenskraft. Därtill har, eller kommer, Tyskland, Spanien, Belgien, Nederländerna, Kroatien, Estland och Slovenien alla minskat skattebördan på el. Men i Sverige, en av världens starkaste röster för elektrifiering och klimatomställning, ökar skatten år för år.
Rätt ska förvisso vara rätt: i början av 2026 sänkte regeringen faktiskt den svenska elskatten med 10 öre. Det var välkommet. Problemet är att med den automatiska indexeringen som varje år ökar skatten kommer den sänkningen snart ha ätits upp.
Höga, indexerande skatter brukar oftast användas för att styra bort saker vi inte behöver; tobak, alkohol och liknande beskattas för att förmå befolkningen att använda hälsovådliga produkter mindre. Elskatten sänder märkligt nog samma signaler: el är icke önskvärt, fast det egentligen förhåller sig tvärtom. Det är helt upp och ned att en energiform vi vill att samhället ska använda mer av beskattas högre och högre.
Jag menar att Sverige behöver en långsiktig elskattereform. Slopa indexeringen permanent och sänk därefter energiskatten successivt. Det skulle ge hushållen lättnader, förbättra företagens konkurrenskraft och göra elektrifieringen mer attraktiv.
Invändningen är förstås att staten behöver sina skatteintäkter. En sänkt elskatt innebär ett bortfall som måste hanteras. Men det är också viktigt att se reformens dynamiska effekter. Lägre skatt gör det mer lönsamt att byta från fossila bränslen till el, och när elanvändningen ökar kan skattebasen växa och kompensera för delar av intäktsbortfallet. Ökad elektrifiering kan dessutom skapa investeringar, arbetstillfällen och andra skatteintäkter. Hur stora dessa effekter blir behöver analyseras ordentligt.
Energiskatten är en av få delar av elkostnaden som politiken snabbt och direkt kan förändra. Det är hög tid att politiken visar kraftfullt ledarskap i detta. Vi kan inte fortsätta uppmana människor och företag att välja el och samtidigt låta det vara onödigt dyrt att göra just det.
Johan Lindehag, vd för Ellevio
