Blockeringen i Hormuzsundet tömmer snart världens oljelager, varnar det internationella energiorganet IEA.
Varför är det så tyst om det här i Sverige? Och varför satsade vi inte på att minska våra fossilberoenden redan vid tidigare oljeprischocker, eller Rysslands invasion av Ukraina?
En viktig förklaring är att marknaderna för fossila bränslen historiskt visat sig reagera ganska svagt på prisförändringar. Många har ansett sig sakna realistiska alternativ till fossil energi och därför fortsatt att handla det, även under perioder av mycket volatila och höga priser. Om detta skrev nyligen Daniel Spiro, professor i ekonomi vid Uppsala universitet, i en text med titeln Hur ska vi minska vårat diktatorberoende?
Många saknar realistiska alternativ till fossil energi
Så ja – fossilberoendet är komplext och svårt att bryta. Men det gör också kontrasten tydlig: Många starka röster har under lång tid pratat om vikten av fossilfrihet och det mer långsiktiga värdeskapande det skulle möjliggöra för Sverige. Trots detta, och en aktiv energipolitisk debatt, har Sverige haft svårt att omsätta engagemanget i breda och tydliga steg mot minskat fossilberoende.
De senaste månadernas huvudrubriker har handlat om kärnkraft, vindkraftskonflikter, priset vid pump, effektavgifter, utlandskablar, reduktionsplikt, elbilar, tillståndsprocesser, AI-center, klimatmål och konkurrenskraft. Det här är ämnen som väcker stort intresse och där åtgärder såsom exempelvis finansiering av ny kärnkraft eller införandet av effektavgifter ofta framhålls som nödvändiga för ett mer hållbart samhälle.
Men här är det värt att stanna upp en liten stund. För om vi nu faktiskt har en massa kunskap, styrmedel och teknik som alla sägs bidra till ökad hållbarhet – varför sitter samhället fortfarande fast i ett destruktivt fossilberoende?
Någonstans här finns en underliggande idé om fart, som sällan problematiseras. För tänk på hur många av lösningarna som ska leda till minskat fossilberoende som handlar om acceleration.
Här finns en idé om fart, som sällan problematiseras
Ta exempelvis EU-kommissionens förslag om Industrial Accelerator Act. Eller det svenska regeringsinitiativet för underlättande av industrins gröna omställning, med namnet Accelerationskontoret. Idén om hur svensk fossilfrihet kräver tempoökning reproduceras löpande, även i omsorgsfulla artiklar som dem om hur Industrins klimatomställning tappar fart.
Fossildriven tillväxtlogik har skruvat upp den globala ekonomin i en vansinnig takt, och på den här spelplanen försöker förnybar energi och andra hållbara erbjudanden nu att springa i kapp.
Det är nästan som att Acceleration presenteras som ett nytt Fossilfritt.
Ja, takten behöver självklart öka i arbetet med att motverka den globala uppvärmningen, att göra Sverige oberoende av oljediktaturer och nå beslutade klimatmål. Men acceleration i dessa syften ger inte i sig skäl till generella eller oreflekterade tempoökningar. Det är glädjande att så många vill accelerera i klimatets namn. Men den som missar att bedöma sina samlade nettoeffekter riskerar att skjuta sig i foten.
Så hur ska man då tänka, om idén om ständig acceleration inte håller?
Här finns det inspiration att hämta från en studie som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature, 2021. Den handlar om människans förmåga att lösa komplexa problem, och heter "People systematically overlook subtractive changes".
Acceleration är inte samma sak som fossilfritt
Med hjälp av ett lego-experiment visar forskarna att människor har en tydlig tendens att lösa problem genom att lägga till något, snarare än att ta bort något – även när en subtraktiv lösning är enklare och mer resurseffektiv. Studien visar också att människor blir ännu sämre på att identifiera subtraktiva lösningar när de är stressade eller mentalt belastade.
Det här är en insikt som låter sig överföras på samhällsfrågor. Vi säger oss bekämpa klimatkrisen med verktyg som fortare med mer. Men Acceleration är inte detsamma som Fossilfritt. Låt oss i stället satsa på enklare och långsiktigare.